Ett onödigt långt inlägg, på begäran av mamma och pappa Thornér genom Marias blogg. och för att jag under stunder av strömavbrott inte gör annat än att skriva. Men här kommer min första praktikvecka:

Dag 1, 2 och 3 på praktiken kändes mest förvirrande. Jag visste inte vad jag skulle göra, lärarna visste inte vad jag skulle göra och min handledare var inte med mig dag 2 och 3. Jag vet att det är mycket egna initiativ som gäller men det är svårt att veta hur mycket utrymme jag kan ta. De första dagarna har jag försökt lära känna lärarna. De är supergulliga, allihopa, och väldigt intresserade av mig. Jag har försökt fixa med deras dator men när nätverket är nere och det tar en timme att öppna ett mail så har man inte så mycket tålamod kvar. Och försök förklara för någon som aldrig varit inne på internet tidigare att nätverket är nere. De har tålamod för de vet inte hur snabbt intranätet ska vara egentligen. Tyvärr har inte jag tålamodet att stirra på en laddande cirkel i 20 minuter och sen hurra när sidan har laddat klart. Nej, för mig ska det ta max 1 minut.

Så dag 3 spenderades framför datorn med Syster D, som för övrigt började jobba samma dag som mig. Dag 2 spenderades även på ett 2,5 timmars långt staff-meeting. Jag dog. Jag dog. Jag dog. Jag dog. Herre vad tungt det var för en dag 2a. Jag tror jag nickade till några gånger under mötet. och Dag 3 kom skolinspektören oannonserat och han ville prata med personalen. Och det gjorde han allt. Han höll en monolog i 1,5h!!! Och sen höll Syster D en monolog i ytterligare 30 minuter. Jag dog, dog, dog. Igen (ja, jag är rätt superdöd nu). Så, jag har varit rätt mör när jag kommit tillbaka till hostlet. Och det är en massa svenskar här. Men jag är för trött för att socialisera mig. Jag vill inte. Jag orkar inte. Så jag pratar engelska med dem. Jag äter min mat på mitt rum för att slippa vara social. Herregud, jag har så många fel.

Dag 4. Jag kände mig på gott humör när min Bodaboda (motorcykel-taxi) kom för att plocka upp mig. Han kom dessutom i tid! Woop!!! African-time och jag är inte vänner, här i Afrika är det Linda-ish time som gäller. Dvs, kl 9:00 finns inte, det är 9-ish.

När jag kom till skolan var Denis där. Vi pratade lite innan jag gick till P3 (Primary class 3) för att närvara på deras lektion. Tomas, en av lärarna där, hade lektion i local language - Rufumbiri. Tom är rätt fantastisk. Han är inte bara rolig men oerhört intressant att prata och diskutera saker med. Väldigt glad är han också och det syns på hela honom att han älskar barn. Så min förmiddag spenderades med Tom. Vid 10-tiden har de rast och då går lärarna och äter frukost. Gröt. Som jag knappt klarar av att dricka. För den är så vidrigt varm. John, en annan lärare, brukar hela tiden skoja om att de har "coolers in their mouth" som kyler ner gröten. Jag däremot måste ha extra koppar så jag kan hälla över fram och tillbaka för att gröten ska kylas ner fortare...

På lunchen brukar lärarna stanna kvar utanför lunch-hyddan och snicksnacka. Idag bestämde jag mig för att socialisera mig med eleverna. Jag satte mig på gräsmattan med några tjejer och det tog typ en minut och jag var omringad av kids, stora som små, som ville titta lite på mig, höra mig prata och pilla i mitt hår. Klockan ringde in och ungarna sprang iväg på deras lektioner. Jag satte mig med Eva, assistent, och visade henne hur Word fungerade. Gick sen ut och satte mig i skuggan för att skriva lite. Några kids kommer fram till mig och inom loppet av 10 minuter har jag ett 30-tal ungar kring mig.
Asa, en av lärarna kommer ut och säger: mmmhm... so this is why they are asking permission to leave the classroom.. upsi dupsi :D När det väl är rast sen har jag, vad det känns som, 100 ungar omkring mig. De lär mig Rufumbiri och skrattar hjärtligt åt mig när jag säger fel. De är även väldigt fascinerade av mitt stora, trassliga hår så de leker mycket med det och ni vet ju hur mycket jag älskar när någon leker med mitt hår :D Så jag var lite i sjunde himlen. Lärarna kom en efter en för att se vad det var för upptåndelse mitt på skolgården och de fick sig alla ett gott skratt där när ungarna står i en klunga runt om mig och bokstaverar ord i kör medan jag skriver.

Rasten tog slut och jag följde med Tom till P6. När jag kom in började alla: BITTE? (Hur mår du?)
Jag: Sawa...(Jag mår bra)
eleverna: HAHAHAHA! Werewe! (God dag)
Jag: Yego...... (svar till hälsningar)
och när jag gick sen började alla: ngaho!!! (hejdå)
Jag: ngaho!
De: noooo!! Yego!!!
Jag: oh right, yego...

Vid slutet av dagen såg jag att de från Mother Mary (privatskolan) hade ringt så jag bestämde mig för att åka in dit påväg hem för att säga hej. Jag möttes av Nobut som vart helt extas när han såg mig och sprang fram och krama om mig. och lärarna kramade om mig likaså, och när jag kom in på gården blev resten av barnen helt till sig och började köa för att få krama om mig. Efter tre dagar av diverse besvärliga grejer var det här exakt vad jag behövde - fina ungar och mysigaste kramarna. Jag kunde inte stanna länge då min Bodaboda stod och vänta på mig, men jag lovade att komma tillbaka i helgen. Barnen följde mig ut till vägen igen och jag åkte iväg med ett leende på läpparna.

  Chrispine och hans bror Nobut.

Dag 5: 

Började dagen med att vara med Silver på hans lektion. Silver är lärare i Science och idag lärde han ut om celler. Jag förstår inte varför jag ens är förvånad över att lektionen var rolig, för hela han utstrålar glädje och han skojar typ hela tiden. Bästa var när han mitt i lektionen, mitt i när han förklarade hur en cell var uppbyggd, sa: Everyone that is happy, stomp your foot like this! (sen börjar han stampa med sin fot i en jämn takt). Vi andra hänger på och tittar frågandes på varandra. när han har hela klassen på typ 100 elever med sig börjar han dansa till takten. Bara sådär, och för första gången sen jag kom hit har jag nog fått mig ett riktigt gott skratt. Han är för go han den där Silver.

Efter den lektionen hängde jag lite med Tom. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om Tom och hans tokigheter... Medan han skrattar åt mina försök att prata rufumbira går vi gick tillsammans till gröt-stunden och per automatik hjälper Tom mig med att hälla vatten från den stora dunken medan jag tvättar händerna. När jag kommer in och sätter mig vid en kopp gröt är John snabb upp på fötterna för att ge mig en tom kopp då jag ännu inte utvecklat coolers i min mun. 

Efter frukost satte jag mig i biblioteket med huvet på bänken fram tills det var dags för gudstjäns i kyrkan. 
-So Huong, what religion do you have? Are you a Christian?
-Ehm, no.. not really..
-What.. So.. how did you exist then?
-Ehm.. well, I'd rather not go in to details, but I think it has something to do with my mum meeting my dad....
-No, I mean, how did they exist? and their grand-parents, and so on!
-I just believe in science. In things I can see and touch...
-So what are you going to do in church?
-I don't know. What are you going to do?
-Pray.
-Mmhm.. Then I'm gonna do it too!
-To who are you praying to?
-Good question. Maybe I could just watch you pray.

Kyrkan var iaf intressant, och väldigt fint belägen, på en kulle typ. Jag ångra att jag inte hade kameran med mig. Men de går till kyrkan varje fredag så nästa gång är jag redo. På väg upp för kyrkan snubblade jag till, på mig själv. Men jag ramlade inte, nej, jag hade ner ett stackars barn istället. Sorry... Men de är så små, och så många, och de går så nära mig.. 

Efter gudstjänsten satt jag i biblioteket med Eva och Tom och lyssna på red red wine med UB40 haha. Lunch sen och jag blev alldeles varm i själen när jag såg att de gjort en "huong-portion". Dvs, en tallrik som inte är överfylld med mat. Efter maten spenderade jag typ fyra timmar med att försöka ladda ner och installera skype. Efter en massa svordomar gick det. Värre är det med att få det fungera med ljud och bild och allt sånt där. uä. Drog tidigare från praktiken då jag var trött. Klockan var 18 och de hade fortfarande lektion. På en fredag. Jag gick till Mother Mary's, var med barnen i någon timme innan jag åkte hem igen och däcka. 

Huhuhuhu, vilket långt inlägg. Haha. Ska städa mitt rum nu, och göra fint så det känns lite mer hemma då det är det här rummet jag ska bo i de restrerande 18 veckorna här!