Det var under skollovet då jag var ute och åt med Baker, Bosco och Barnabas när jag fick mig denna tankeställare. Jag bjöd ju såklart, så när jag fick notan på 68000 och det kändes som småpengar för mig började jag tänka på mina elever på skolan. Jag tycker självklart att det är okej att bjuda mina vänner på lunch någon gång då och då, att lägga pengar på en onödiga prylar som en pinata eller gå på samma bio tre gånger om, för hur mycket jag än håller tillbaka, och hur mycket jag än ger så försvinner inte det faktum att det finns dem som lider runtom i världen. Just nu dör en mamma vid födseln av hennes barn i Uganda, en gammal man fryser ihjäl i Ryssland, en kvinna blir våldtagen i Sydafrika, ett barn blir mobbat i England, en hemlös man i Sverige blir bortjagad från en trappuppgång när det är minusgrader ute,osv. Det hjälper inte att tycka synd 

om alla som har det sämre än mig själv, skit händer hela tiden, överallt, oavsett om man är fattig eller rik. 

Iaf till saken;
jag kom att tänka på den här flickan från P7, att jag lätt kunde hjälpa henne utan att det ens skulle märkas i min plånbok. Jag började tänka på de tre bröderna, som går/springer hem 4km varje dag för att äta lunch för att sen springa tillbaka till skolan. Deras mamma som nyss blivit änka och numera ensamstående åt 8 barn. Eller pojken från P1 som utsattes för mordförsök av sin styvmor för att hon inte ville att han skulle ärva från sin pappa i framtiden. Han sover numera på en halmmatta hos sin faster och farmor som båda är mentalt instabila. Han har det bättre, men långt ifrån bra. Han är trots detta en pojke med ett stort leende påklistrat varje dag. Dessa är bara några i mängden, det är de här sakerna jag handskas med varje dag. Jag kan inte hjälpa alla, det vet jag själv. Men jag gör det jag kan medan jag är här. 

 

Det finns mycket jag kommer att komma ihåg från min tid här i Uganda. Alla mina "första intryck"; av landet, skolan, lokalbefolkningen, maten. Alla stunder av glädje och alla stunder av sorg. Fem månader i ett nytt land sätter sig. Men det finns nog ett ögonblick som jag kommer att komma ihåg som ett av de större händelserna här. Jag kommer aldrig glömma den stunden då jag satt ute i solen och eleverna sprang fram och tillbaka i vanlig ordning. En pojke stannade upp i sina steg. Jag kände först inte igen honom men sen såg jag att det var den äldste av de tre bröderna. Han har precis fått reda på att jag betalat för hans och hans två yngre bröders skollunch för den här terminen (150:-).  Han gick fram till mig och såg mig rakt i ögonen (vilket jag alltid haft lite svårt för, ögonkontakt alltså), skakade min hand och sa kort "wakoze." Jag har fått alla möjliga tack här i Uganda, men just när den här pojkens tack kommer nog alltid vara speciellt för mig. Han behövde inte säga mer än så för att jag skulle förstå hur tacksam han var. Och jag förstod att han hade haft det tufft en tid nu efter att hans pappa gått bort. Jag log och nickade bara, för jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag kan nu i efterhand säga att jag är tacksam mot honom också. Min sista dag på skolan, precis innan jag skulle gå kom han fram till mig igen med ett brev, ett jättefint brev där han tackade mig för allt jag gjort för skolan, för honom och hans familj. Det känns fortfarande knäppt att ta emot all denna tacksamhet.

 

Jag kom hem idag till Sverige. Jag är överväldigad och tacksam över de pengar som alla bidrog med. Jag önskar att varenda en utav er kunde vara här och se tacksamheten i barnens ögon, se glädjen som sprider sig över hela skolgården när vi bär in alla kartonger med böcker och pennor. Och det bästa av allt är att alla får ta del av detta, inte bara de mest utsatta. Alla 1100 elever nånting fick två skrivböcker och en penna var. Det låter kanske inte så jättemycket men för dem var det mycket. Det är en liten summa som föräldrarna kan lägga på annat, till exempel andra skolavgifter. Och många har kanske 3-6 barn på skolan, så för dem har det underlättat väldigt mycket.

 

1: Böcker och pennor. 2,3,4: utdelning. 5: i P1's klassrum efteråt.

 

Min praktik är nu över och jag är tillbaka i Sverige och Fagersta så detta långa inlägg är mitt sista inlägg. Tack ni som har följt mig på min resa, tack alla som har stöttat och uppmuntrat mig. Tack pappa som kom med kaffe i termos och hämtade upp mig på flygplatsen. Tack mamma som ordnat med vårrullar och nudlar när jag kom hem. Om ni någonsin får möjligheten att åka till Uganda, gör det. Det är sant det de säger, att Uganda är "The pearl of Africa". Åk dit, inte bara för att se gorillorna, schimpanserna och djuren på safarin, utan åk dit för människorna, kulturen, miljön. Kisoro är så himla vackert på alla sätt och jag är så glad och tacksam att jag fick bo där i fem månader.

 

Barnabas ringde mig nyss för att informera mig om att han somnade hos Zebra Bosco och var påväg hem.... Men problemet var att jag var med hans nycklar haha. Så 11:45 på kvällen tjafsar vi om vem som ska komma till vem. Jag hade inget emot att gå 5 minuter för att ge han hans nycklar som jag glömt var i min väska och han ville inte för hela världen låta mig gå ut på natten.

Barnabas: I think you might get scared.

Jag: Hah, what? No, it's like five metres to your place, what will happen? Okay, let's walk 2,5 metres each and meet halfway.
Jag går ut på verandan och där sitter Max och Harriet.
Max: Wow, I've never seen you awake at this time!
Jag: No, I know. I'm usually asleep at this time. I'm just going to meet Barnabas, he forgot his keys with me so he can't get home.
Max: but it's dangerous out there!! Only last night, at this time, me, Harriet and Jeremy sat out here when this guy with blood all over his face came running. and like two minutes later three guys came running after. He got like beaten up just around the corner!
Jag: Are you for real? Shit...
Max: Yes, so be careful out there!! Take Bosco (våran nattvakt och min bästis) with you!
Jag: BOSCO!!! Let's go!!!!
Bosco är en gentleman så han följde med utan frågor. Vi går en bit och en bil saktar in bredvid oss. I förarsätet sitter Denis (chaufför på virunga adventure tours), Zebra Bosco i mitten och sen Barnabas. Zebra Bosco har ett biljardkö i handen och Barnabas har en tjockare pinne i sin hand. 
Barnabas: So... why is Bosco with you? 
Jag: well... I got a liiiiittle bit scared of walking alone so I brought Bosco.... 
Barnabas skrattar.
Jag: But how about you?! You woke Denis up so he can escort you in a car, with Bosco! And you even brought weapons!!!!
Barnabas: ...I was fearing to walk alone...
Jag lovar, det är typ ingenting mellan Golden Monkey och Barnabas hem. Jag skulle ha behövt gå ensam typ 20 meter sen kommit fram till raksträckan på 200 meter och förmodligen sett Barnabas då han skulle möta mig.

Jag är nog rätt sämst. Jag lovade att inte böla. Jag visste att lärarna ordnat med en avtackning åt mig. Jag sa om och om igen till mig själv att inte låta mig gråta. Men ändå satt jag där utanför biblioteket och böla för mig själv medan alla satt inne och vänta på mig.

-Huong, I know it's difficult... it's never easy to say bye... but you're the guest of honor today, I ask you to please come inside and share with us...

-Why are you doing this to me... it's not even my last day yet!!!
-I know, I know, just come inside, okay?
-buhuhuhuhuhuhu

De hade ordnat med middag, tal och allt möjligt. Men innan maten ens var framme bröt jag ihop nå totalt. Jag såg alla lärare sitta där i biblioteket och tårarna bara vällde fram. När jag samlat mig och lyckats ta mig in började hela tjogrejset. Tal från olika lärare, från rektorn och skolministern. Jag grät en massa. Det var så fina personliga tal och jag satt bara och snörvla.Herregud. Och när Peter sa "Our gates will always be open for you" bröt jag ihop totalt. Peters andra namn är Marembo som betyder Gatekeeper och han har genom hela terminen sagt att han vaktar ingången till skolan och att ingen kommer igenom utan hans tillstånd.

Sen började Silver dansa för mig, och Beata och Peter joinade honom och det hela sluta med skratt blandat med tårar istället. Fick även presenter och brev från lärarna som fick mig att gråta ännu mer när jag var tillbaka på hostlet. Herregud, hur blir det på onsdag när jag ska dela ut gåvor och säga hejdå till barnen?

 

 

Igår tog jag emot 4800:-(!!!!) som ska gå till mina barn på skolan. Vilken lycka!! Det jag har sagt till lärarna är att jag kommer få ungefär 600 000 ugandiska shillingar att donera till kidsen, nu har jag istället 1 920 000 ugs!! Ska lägga till 80 000 så det blir 2 000 000 ugs :D. Vi har haft lite diskussioner om vad vi ska köpa in, vad vi ska fixa osv. Åh va kul det ska bli!! Jag har så många idéer nu. Böcker, pennor, skor, tvål, leksaker till rasterna (fotbollar och annat) posho till de fattigaste familjerna... Jag ska måla om svarta tavlor!!! Vattentankar (clean water-project). Hjälpa de föräldralösa barnen med skolkostnader... ahhh... Har rådfrågat lite med Ben från  England som kommer ner lite då och då, hans kommentar till pengarna var "Woahhh, 2 millions?! Are you going to build a new school?!". Men han gav förslaget med rent vatten vilken är en bra idé, måste kolla kostnader osv. Ska även fråga Sandra (även hon från England), vi har tidigare pratat om att fler borde samla regnvatten... Ska till skolan idag och samla idéer med lärarna. De kommer bli så glada. Tack ni fina som har skänkt. Tack familjen där hemma som har startat insamlingen. Jag är evigt tacksam!

 

 

Ett vanligt problem vi har här på skolan är de yngre barnens hygien. Jag har fått ta ett antal infekterade barn till sjukan då de alltid ramlar och slår sig men varken de, eller deras föräldrar verkar bry sig om att tvätta såren. Istället är såret öppet och drar till sig bakterier och inte sällan blir det infekterat och det slutar med att vi märker det när de knappt kan gå, eller att de har hög feber eller liknande. Vilket är sjukt ONÖDIGT för något som kan åtgärdas så enkelt. Jag har varit till apoteket och köpt lite rengöringsgrejer till skolans sjukförråd. Men eleverna vågar inte säga till förrän det är försent. Häromdagen fick jag bära en 6-åring för att hans fot var infekterad och ändå hade hans mamma skickat honom till skolan utan skor. Han bor en bit från skolan och kunde till slut inte gå mer och foten var dubbla storleken. Jag skickade hem honom på ryggen på hans storasyster  med informationen att han måste till sjukhuset nu i fem dagar för att byta till rena bandage och plåster. Hoppas att han gör det... Men iaf, hur ska vi förhindra framtida infektioner? Det verkar ju inte så lönt att informera barnen då de faktiskt inte bryr sig förrän det gör ont.

 

Terminen har precis börjat (i måndags) och många har inte rapporterat in ännu. Jag tror att vi kom upp till 900 i fredags, vi beräknar att 1200+ ska rapportera. De som inte kommer är oftast de som har problem med att ha råd att köpa nya böcker, pennor, skolavgifter osv till den nya terminen så det är ju dumt att börja dela ut saker när de mest behövande inte är på plats.