Det var under skollovet då jag var ute och åt med Baker, Bosco och Barnabas när jag fick mig denna tankeställare. Jag bjöd ju såklart, så när jag fick notan på 68000 och det kändes som småpengar för mig började jag tänka på mina elever på skolan. Jag tycker självklart att det är okej att bjuda mina vänner på lunch någon gång då och då, att lägga pengar på en onödiga prylar som en pinata eller gå på samma bio tre gånger om, för hur mycket jag än håller tillbaka, och hur mycket jag än ger så försvinner inte det faktum att det finns dem som lider runtom i världen. Just nu dör en mamma vid födseln av hennes barn i Uganda, en gammal man fryser ihjäl i Ryssland, en kvinna blir våldtagen i Sydafrika, ett barn blir mobbat i England, en hemlös man i Sverige blir bortjagad från en trappuppgång när det är minusgrader ute,osv. Det hjälper inte att tycka synd 

om alla som har det sämre än mig själv, skit händer hela tiden, överallt, oavsett om man är fattig eller rik. 

Iaf till saken;
jag kom att tänka på den här flickan från P7, att jag lätt kunde hjälpa henne utan att det ens skulle märkas i min plånbok. Jag började tänka på de tre bröderna, som går/springer hem 4km varje dag för att äta lunch för att sen springa tillbaka till skolan. Deras mamma som nyss blivit änka och numera ensamstående åt 8 barn. Eller pojken från P1 som utsattes för mordförsök av sin styvmor för att hon inte ville att han skulle ärva från sin pappa i framtiden. Han sover numera på en halmmatta hos sin faster och farmor som båda är mentalt instabila. Han har det bättre, men långt ifrån bra. Han är trots detta en pojke med ett stort leende påklistrat varje dag. Dessa är bara några i mängden, det är de här sakerna jag handskas med varje dag. Jag kan inte hjälpa alla, det vet jag själv. Men jag gör det jag kan medan jag är här. 

 

Det finns mycket jag kommer att komma ihåg från min tid här i Uganda. Alla mina "första intryck"; av landet, skolan, lokalbefolkningen, maten. Alla stunder av glädje och alla stunder av sorg. Fem månader i ett nytt land sätter sig. Men det finns nog ett ögonblick som jag kommer att komma ihåg som ett av de större händelserna här. Jag kommer aldrig glömma den stunden då jag satt ute i solen och eleverna sprang fram och tillbaka i vanlig ordning. En pojke stannade upp i sina steg. Jag kände först inte igen honom men sen såg jag att det var den äldste av de tre bröderna. Han har precis fått reda på att jag betalat för hans och hans två yngre bröders skollunch för den här terminen (150:-).  Han gick fram till mig och såg mig rakt i ögonen (vilket jag alltid haft lite svårt för, ögonkontakt alltså), skakade min hand och sa kort "wakoze." Jag har fått alla möjliga tack här i Uganda, men just när den här pojkens tack kommer nog alltid vara speciellt för mig. Han behövde inte säga mer än så för att jag skulle förstå hur tacksam han var. Och jag förstod att han hade haft det tufft en tid nu efter att hans pappa gått bort. Jag log och nickade bara, för jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag kan nu i efterhand säga att jag är tacksam mot honom också. Min sista dag på skolan, precis innan jag skulle gå kom han fram till mig igen med ett brev, ett jättefint brev där han tackade mig för allt jag gjort för skolan, för honom och hans familj. Det känns fortfarande knäppt att ta emot all denna tacksamhet.

 

Jag kom hem idag till Sverige. Jag är överväldigad och tacksam över de pengar som alla bidrog med. Jag önskar att varenda en utav er kunde vara här och se tacksamheten i barnens ögon, se glädjen som sprider sig över hela skolgården när vi bär in alla kartonger med böcker och pennor. Och det bästa av allt är att alla får ta del av detta, inte bara de mest utsatta. Alla 1100 elever nånting fick två skrivböcker och en penna var. Det låter kanske inte så jättemycket men för dem var det mycket. Det är en liten summa som föräldrarna kan lägga på annat, till exempel andra skolavgifter. Och många har kanske 3-6 barn på skolan, så för dem har det underlättat väldigt mycket.

 

1: Böcker och pennor. 2,3,4: utdelning. 5: i P1's klassrum efteråt.

 

Min praktik är nu över och jag är tillbaka i Sverige och Fagersta så detta långa inlägg är mitt sista inlägg. Tack ni som har följt mig på min resa, tack alla som har stöttat och uppmuntrat mig. Tack pappa som kom med kaffe i termos och hämtade upp mig på flygplatsen. Tack mamma som ordnat med vårrullar och nudlar när jag kom hem. Om ni någonsin får möjligheten att åka till Uganda, gör det. Det är sant det de säger, att Uganda är "The pearl of Africa". Åk dit, inte bara för att se gorillorna, schimpanserna och djuren på safarin, utan åk dit för människorna, kulturen, miljön. Kisoro är så himla vackert på alla sätt och jag är så glad och tacksam att jag fick bo där i fem månader.